Äntligen, äntligen! Jag la ett spår på ängen under morgonpromenaden. Det var ett rakt spår, drygt 100 meter skulle jag tippa. Det fick ligga till sig i 15 min medan vi gick och rastade Pelle.

Vi gick spåret utan koppel och efter att ha läst om spårning i morse så var jag full av inspiration. Så fort han lyfte nosen bara stannade jag och kollade rak fram tills han tog upp det igen, belöningen blev fortsatt spårning. Dock hände det bara två gånger, första gången fastnade han lite och jag fick ta ett halt steg fram för att låsa upp honom. Andra gången fixade han det helt själv.

Jag kände att jag kunde lita på honom i spåret trots att jag inte var precis säker på hur det gick. Vilken känsla, underbart, vi kanske är på väg tillbaka! :)

Han är bäst i regn!